Ingenmansland

Ofta känner jag det som att jag befinner mig i ingenmansland, i limbo, i... jag vet inte vad. För det är svårt att hantera det här.

Jag tror att det skulle att vara lättare att hantera om jag visste vad det var. Om jag hade en tydlig diagnos. Att veta att "nu är det såhär, nu får jag leva med det och hantera det". Men att inte veta... Jag har liksom inget att förhålla mig till. Om jag visste att det är borrelia och ett par månaders antibiotika hjälper troligen. Eller bara en enkel näringsbrist, ät de här pillrena så blir du bra. Eller "vi har hittat en stor tumör och du har bara tre månader kvar att leva". Det är självklart självklart självklart inget jag önskar, men jag tror att det skulle vara lättare att hantera på något sätt. Att veta lite mer om vad det handlar om. Och då kunna få det stöd jag behöver. Och kunna be om hjälp.

För jag behöver hjälp. Och jag vet inte riktigt hur jag ska be om det. Jag vet ju knappt vilken hjälp jag behöver! Men jag vet inte om jag orkar be om det, att driva på det också. Jag har fullt sjå med att dels få den hjälp av sjukvården som jag behöver, dels att hålla liv i mitt företag.

Man kan väl tycka att det inte är det viktigaste när man mår dåligt. Kanske inte... Men på nåt sätt tror jag att det handlar om att låtsas att det här bara är tillfälligt, att jag snart kan köra på som vanligt igen. Och när jag kan göra det då är det ju verkligen det här företaget jag vill jobba med. Eftersom jag inte är ensam om företaget heller så kan jag inte lägga det på is helt, då kanske min partner försvinner. Dessutom har vi ju kunder och partners som vi vill behålla under tiden. Och jag tycker ju att det är roligt! (iaf det mesta...)

Men under tiden känner jag mig väldigt ensam. Jag vill inte bli alldeles för beroende av min älskade, han har det tillräckligt jobbigt ändå, det här sliter så på honom... Mina vänner har glidit iväg på sistone, delvis (tror jag) för att jag mått dåligt under en längre tid än jag insett själv. Och jag saknar dem. Men jag tycker det är svårt att planera in något, för jag orkar kanske inte. Och även om jag orkar så vet jag inte vilket humör jag är på. Att åka in till stan för en lunch tar en halv dag och ofta blir jag så trött att jag knappt orkar lunchen. Dessutom så tror jag inte att de riktigt förstår hur dåligt jag mår. För det syns ju inte utanpå.

Å andra sidan. Skapar jag bara undanflykter för mig själv? Jag orkar ju uppenbarligen ta mig in till stan för enstaka möten, då borde jag ju orka med en trevlig lunch också. Eller hur?

Damn. Det här blev visst mer terapeutiskt än jag hade tänkt mig... :-)

OK. Löfte till mig själv:
1. En promenad varje dag. Om än bara runt kvarteret.
2. En lunchdejt i veckan.

Jag tror att jag börjar med promenaden nu på en gång.