Ha hittat ett sätt att hantera frustrationen. Att skriva av mig. För det här har ju pågått en tid. Till och från i sju år ungefär. Även om det tog några år innan jag insåg det.
Mitt problem är att symtomen förändras över tiden. De kommer och går. Dåliga perioder kan vara i veckor eller ett par månader, sen kan jag - nästan över en natt - bli bra igen. Under de dåliga perioderna har jag ju också bra dagar då allt nästan är som vanligt. Men så kan allt svänga på bara en halvtimme.
Just nu är det en dålig period. Igen. En antibiotika-behandling över jul och nyår gjorde mig bättre och gav mig nytt hopp, jag började känna livsglädje igen och hopp om att jag sakta började bli frisk. Men den goda trenden vände... Jag är inte lika dålig som jag var i december, men på god väg.
Usch, när jag läser vad jag skrivit så låter det här jättedeprimerat! Och det är ju en del av sjukdomen, jag får deprimerade symtom men det är inte en depression det handlar om. Även om de flesta läkarna gärna vill skylla på det - det är ju mycket enklare, då får psykiatrin ta hand om problemet... Sen verkar det inte spela nån roll för medicinarna att jag redan är psykiatriskt utvärderad och att man då konstaterade att det inte är någon psykiatriskt sjukdom. En del av symtomen kan vara stressbetingade, men det är väl inte så konstigt när jag i flera år har sprungit hos läkare utan att bli trodd, utan att få hjälp?
Min nuvarande husläkare är trots allt ganska bra. Allt går väldigt långsamt och han saknar driv, men han tror iaf på mig och han är beredd att låta genomföra olika undersökningar. När jag har med mig information om sjukdomen som jag misstänker läser han gärna. Sist jag var där hade jag en hel lunta med information som han skulle läsa och några saker som han skulle kolla upp. Om en vecka ska jag tillbaka, det ska bli spännande att se vad han säger då!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar